Where The Wild Things Are
1967 skrev och tecknade författaren Maurice Sendak boken: Where The Wild Things Are. En barnbok jag växte upp med och älskade som så många andra. Att Hollywood har varit intresserade att omvandla sagoboken till film har aldrig varit en hemlighet utan snarare en evig diskussion om hur tillvägagångssättet, dvs “development hell. Efter ett flertal strandade förhandlingar och en Pixar-snutt som mer liknade Disney’s Peter Pan hamnade slutligen projektet hos ”Being John Malkovich”-regissören Spike Jonze varpå total tystnad bröt ut. Rapporter om produktionsproblem fick mig att tvivla, men så läckte (garanterat medvetet) två minuter av filmen ut på nätet och fansen tillika jag jublade. Helt plötsligt var det inte omöjligt att ro i land vad som ansågs vara ett omöjligt projekt.
Where The Wild Things Are är en film om ensamhet. Och på många sätt en film om barndomen, fast inte gjord för barn. Att sitta bortglömd i ett litet hörn samtidigt som världen ignorerar ens existens. Pojken Max har inga vänner och hans mamma kan inte ge sin son den tid han behöver. Efter ett utbrott som mynnar ut i vredesmod springer han hemifrån, hittar en båt och hamnar slutligen hos vildingarna som utropar honom till kung och Maxs äventyr tar sin början.
Bild: Warner Bros. Pictures
Max Records som spelade Stephen som ung i ”Brothers Bloom” är fenomenal som Max. Rösterna till vildingarna görs av James Gandolfini, Forest Whitaker, Catherine O’ Hara och Chris Cooper för att nämna några. Samspelet mellan Max och vildingarna är utmärkt och därför fungerar filmen i sin helhet. Den känns levande och sömmen mellan animation och animatroniska dockor är nästintill borta. Where The Wild Things Are är en vacker film som är fylld av känslor och värme. Det är en film som speglar en annan sida av Hollywood - en sida där fantasi och filmmagi fortfarande lever.
Where The Wild Things Are (2009)
Regissör: Spike Jonze
Skådespelare: Max Records, James Gandolfini, Mark Ruffalo, Cathrine O’ Hara, Forest Whitaker, Lauren Ambrose
